Harspår

Den sitter stilla.
Mitt i månljuset.
Rynkar nosen när den känner min doft. Klipper med öronen.

Står stilla i skogsbrynet.
Osynlig.
Bakbenen darrar.
Strupen ihopsnörd. Gnyr, men håller det i magen.
Får inte höras.

Väntar.
Bara lite till.

Den krafsar sig bakom örat med en lång baktass.
Stampar till så att snön yr.

Kastar mig ut.
Stora språng.
Ser haren fly i ett moln av iskristall.

Sjunker genom skaren. Följer efter ändå.
Känner blodet rusa varmt fast flämtningarna blir rök.

Den skuttar i sicksack.
Försvinner in i en dunge.
Nosar i spåren. Lunkar efter fast den redan är långt före.
Kanske vilar den längre fram.

Men på andra sidan träden är den borta.
Spåren ett band tvärs genom natten.

Ensam igen.
Hungrig.
Benen värker där skaren rivit.
Stannar.

Ensam.

Ylar mot stjärnorna.
Utan svar.

Sjunger mig trött. Så högt jag kan, tills halsen värker.

Vänder tillbaka.
Dungen. Kryper in under en gran.
Somnar i doften av barr och jord.