Vårnattsjämning

Månen klättrar sakta uppför i mörkret. Inte lika ljust som när allt var vitt, fast den är hel.

Kryper ut från den droppande granen. Ruskar och gäspar. Låter honom gnaga lite i nacken, det har börjat klia där. Kliar honom tillbaka.
Sen går vi. 

Gråsnön slaskar runt tassarna. 

Vinden som rufsar i pälsen är knappt kall. 

Hittar ett harspår att följa. Svårt. Allt luktar vått.
Hör honom fnysa när det fastnar på nosen.

Ledsnar och skuttar på honom så det skvätter. Nafsar efter hans öra, han morrar. Tar ett hopp åt sidan och springer. Han följer efter. Hör hur det smattrar, flyger vått bakom. Låter honom inte komma ikapp.

Springer tills benen bultar av värme, uppför en höjd. Blir nerbrottad, iskras river mot ryggen.

Sedan stilla.

Månen lyser på oss. När vi slutat flämta ropar vi till den. Slingrar våra ylanden runt varandra. 
Aldrig riktigt lika. 
Alltid tillsammans.