Vindrop

Mjuk stig under tassarna.
Barr kittlar trampdynorna.

Travar efter. Nosen i hans svans.

Stannar.
Så fort att tassarna nästan snublar.
Myror under huden.

Lyfter huvudet mot vinden.
Luktar.

Länge.

Gammal lukt.

Benen vill fortsätta och stanna samtidigt.

Han buffar på mig. Varm nos i sidan.
Kom.

Kom nu. Inte stanna här.

Går runt mig när jag luktar mer. Många varv, stryker sig mot mig.

Han lyfter högt på ena benet mot en tall. Skvätter lite.
Sprätter med tassarna i marken. River upp barr och jord.

Lämnar sin lukt, i fall den andre kommer förbi.

Hans nackhår är resta.
Blicken spejar oroligt ut bland skuggorna.
Vill inte möta honom.

Tassarna står kvar när han fortsätter mellan träden.

Luktar på vinden.

Gammal trygghet, päls som luktar jord.
Måndanser.
Tungt huvud mot min rygg.
Delat byte. Alla stora ben till honom och det mjuka blodiga i magen till mig.

Vän.
Kanske fortfarande.

Då gnyr han. Så långt fram att han inte syns längre.
Ber mig komma med.

Gör ont i öronen.

Skyndar efter.
Nosen mot svansen en lång stund. Bara hans lukt.

Stannar på en kulle.
Månen gör att vi syns på långt håll.

Han ropar.
Långt borta. Bakom oss.

Ropar ensam.

Svarar.
Försiktigt.
Sjunger ljust. Mjukt.
Lockar inte, bara talar om att det är jag. Att jag är här, inte alls långt bort.

Han står nära. Bakåtstrukna öron.
Svarar han också.
En mörkare ton, mer bestämd.


Här är vi.

Vi.

Behöver ingen annan.