Ljustid

Vandrar tillsammans.
Långt.

Ljusa nätter.
Mjuka vindar.

Vädrar i vinden och låter benen följa det som lockar mest.
Travar sida vid sida. Ibland före ibland efter.
Springer ikapp.
Rullar runt med grepp om varandras päls.

Men hela tiden framåt. Bortåt.
Mot nästa kulle, nästa träd.


Äter möss, skalbaggar.
Lite hallon.

Sticker i nosen när fångar dem, men smakar så sött.
Slickar resterna ur varandras mungipor. Inte tappa så gott till ingenting.


En älgkalv med krokigt ben.
Mamma med sorgset råmande, smyger i skogskanten länge.

Men vi är två.
Starkare.
Hon går tyst. Kommer ny kalv nästa år.

Solar på en klipphäll.
Håren på ryggen så heta att de bränns när man nosar på dem.
Magen full och varm, blir tom långsamt.

Knäcker benen och gnager ut. Det röda goda.
Morrar åt varandra för att få mest.


Maten slut, ny stig.


Ett fält med harar. Skuttar åt alla håll samtidigt.
Svårt att fånga.
Tillslut får vi en. Liten.

Tar en till lite senare.
En till i gryningen.

Slickar blodet från hans ben.
Somnar nära.
Jagar mer i drömmen.

Fortsätter när månen går upp.
Tunn på himlen, syns nästan inte. Fortfarande ljust ovanför skogsranden.


Blåbär!
Sticks inte alls. Äter tills vi är röda runt munnen och på halsen.
Svårt att slicka bort, bleknar efter några dagar.


Går ännu längre.
Letar efter något. En plats där vi vill stanna. Länge.
Alltid.

Men det är svårt.

Vi letar långsamt, vi har tid.
Mörkret och kylan kommer inte än på länge.