Vandringstass

Snön borta, lera istället.
Världen luktar så starkt, får nosen full av dofter vart jag än vänder den.
Små grässtrån mellan trampdynorna.
Fåglarna sjunger högt för varandra.

Vandrar långt.
Utan mål.

Vilar i solen, jagar under månen som snart är full.
Fångar inget.
Bryter kvistar, kastar mig för snabbt fram.

Längtar efter annat. Inte mat.

Kroppen orolig.
Päslen kliar, benen kliar, halsen kliar.

Gnider mig mot ett träd.
Stora hårtossar lossnar, fastnar i barken.
Nosar på dem och fnyser.

Travar varglunk.
Orkar inte springa.
Vet inte vart tassarna är på väg. Måste fortsätta, bara fortsätta.

Uppför en sluttning, längs en rådjursstig, över en äng, in i en granskog.
Runt en kulle, längs en bäck.
Lång omväg runt konstiga lukter och råmande djur.

Hela tiden längre bort.

Ropar.
Frågar.
Är någon där?

Ibland kommer ett svar, långt bortifrån. Svävar i den ljumma vinden.
Läpparna darrar, men vågar inte svara.
Så långt borta.
Så långt att gå.

Ändå rör sig tassarna dit.